Intervju med en Labouraktivist: hur går det för Labour efter Corbyns andra seger?

Skotska Labouraktivister (Ewan Gibbs längst till höger).

Vi publicerar här en översättning av en intervju av den skotske Labouraktivisten Ewan Gibbs som nyligen publicerades på den belgiska vänsterrörelsen Rood!:s hemsida. Han berättar om skillnaden mellan den politiska situationen i Skottland och övriga Storbritannien, om den senaste utvecklingen i Labourpartiet och vägen framåt för vänstern.

Ewan, du är en skotsk gräsrotsaktivist. Hur går det för Labour nu efter Corbyns återval som partiledare?

Den politiska situationen i Skottland skiljer sig från den i övriga Storbritannien. Skotska Labour är nu tredje största parti, bakom såväl det dominerande Scottish National Party som Tories i det skotska parlamentet. Detta var resultatet av valet i maj, och det kommer förmodligen upprepas i lokalvalen nästa år. I Storbritannien som helhet har Labour upplevt en enorm ökning av medlemsantalet, till en bra bit över 500.000. Det officiella antalet medlemmar i Skottland är inte offentligt, men färre än 15.000 medlemmar röstade i det senaste partiledarvalet. Trots att Corbyn vann flest partiföreningsnomineringar i Skottland var det med betydligt mindre marginal än i övriga Storbritannien. Skotska Labours ledning motsätter sig rätt medvetet Corbyn, och dess ledare Kezia Dugdale stödde offentligt Corbyns motståndare Owen Smith och även mer generellt är partimaskineriet i Skottland fientligt till Corbyn och är angelägna om att presentera sig som ”moderata”. Runt om i Storbritannien är situationen annorlunda, med ett större och mer livaktigt Labourparti.

Är partiet fortfarande uppdelat på lokal nivå?

Den överväldigande majoriteten av partimedlemmarna röstade på Corbyn. Jämfört med situationen i partiet under Blair är det rätt tydligt att stöd för omfördelning av rikedomarna och en regering som ingriper i ekonomin och lagstiftar i arbetarnas intresse nu är konsensus-uppfattningar i partiet. Owen Smith verkade ägna den största delen av partiledarkampanjen åt att prata om hur mycket han höll med Corbyn och åt att framställa sig som en framstående socialist Det var uttänkt som det bästa sättet att vinna. Även i Skottland har partiets politik, när den uttalas tydligt, en liknande, men ganska osammanhängande, inriktning. Men det står rätt klart att det finns skiljelinjer som nästan handlar lika mycket om politisk kultur och ideologi som om konkreta politiska förslag.

De traditionella strukturerna och vördnaden inför folk med tunga poster utmanas i viss mån av inflödet av nya och gamla medlemmar. Den dominerande framväxande utgångspunkten för de som stödjer Corbyn är generellt demokratiskt inriktad och misstänksam gentemot vad som försiggått tidigare i partiet. Detta bidrog till beslutet att upphäva partiföreningsmötena under partiledarvalkampanjen. Men potentialen i Labours vändning vänsterut är fortfarande långt ifrån att kanaliseras på ett så effektivt sätt som möjligt.

Rörelsen Momentum – den organiserade vänstern – har över 20.000 medlemmar, men dess strukturer och praktik håller fortfarande på att definieras. Det pågår diskussioner inom Momentum om till vilken grad rörelsen ska fokusera på Labourpartiet, och det finns också en diskussion om hur Momentum ska arbeta. Det finns meningsskiljaktigheter mellan erfarna aktivister som vill se en delegat-baserad demokrati inom Momentum och en riktning som är entusiastisk inför ”moderna sociala rörelsers” idéer och verkar något misstänksam i sin attityd gentemot konventionella arbetarrörelseuppfattningar om demokrati.

Finns det fortfarande ett förbud mot partiföreningsmöten i Labour?

Inte längre. Under partiledarkampanjen var medlemsmöten förbjudna, enbart med undantag för nomineringsmöten. Detta hade aldrig tidigare skådats och innebar i princip ett beslut ovanifrån om att stänga ner den demokratiska diskussionen och politiska aktiviteten inom partiet. Beslutet rättfärdigades av partistyrelsen (som vid den tidpunkten hade högermajoritet, men det har nyligen förändrats) med hänvisning till en hysteri kopplad till enskilda anklagelser om övertramp och stereotyper om aggressiva Corbyn-anhängare. Det finns några fall där partiföreningar i praktiken har stängts ner, bl.a. i Brighton and Hove, där partihögern och partiapparaten som till överväldigande del är fientligt inställd till Corbyn försöker förhindra föreningens majoritet att göra sig gällande.

Ibland hör vi folk säga att Corbyn-anhängarna är manipulerade av trotskistiska element?

I mediahysterin har påståenden om att Corbyns anhängarskara har infiltrerats av ”trotskister” och ”yttervänster”-grupper blivit en stapelvara. I själva verket är dessa grupper väldigt små, ineffektiva och avtändande, inte minst för de flesta nya unga Labourmedlemmarna. Alliance for Workers Liberty, och i mindre grad IMT, är aktiva i Labour, men de här grupperna är väldigt små och deras aktivitet i Labourpartiet innebär inte att de växer.

Den underström som ”Corbynismen” baseras på är till stor del ett uttryck för frånvaron av en organiserad yttervänster i Storbritannien. Små centralistiska grupper baserade på spikade ”linjer” som säljer utnötta tidningar och är underställda en chefsteoretiker är ytterst oattraktiva för folk som nyligen har politiserats och attraheras av Corbyn och ett Labourparti som rör sig vänsterut. Demokrati är en av deras främsta prioriteringar och generellt sett är dessa människor entusiastiska och sugna på att diskutera. Demagogi framstår som frånstötande och trotskister av den sorten framstår som att de kommer från en annan planet jämfört med de flesta Corbyn-anhängare. Momentums politiska inriktning är ännu inte klart definierad, men det verkar osannolikt att de typer av trotskismer som hade viss framgång på 70- och 80-talen kommer spela en särskilt stor roll i att forma den.

Eftersom Brexit är på gång, kommer Skottland be om en ny folkomröstning om självbestämmande? Vad är din hållning?

Det känns som att skotsk politik har förtvinat längs konstitutionella skiljelinjer, medan framtidsfrågorna ständigt skjuts framåt. SNP och Skottlands ”försteminister” Nicola Sturgeon i synnerhet är rätt nöjda med att skramla med svärden när det gäller en ny folkomröstning. De agiterar kontinuerligt kring den frågan, men de kommer inte nödvändigtvis hålla en folkomröstning. Vid SNP-kongressen nyligen offentliggjorde Sturgeon att den skotska regeringen tänker föreslå lagstiftning som skulle ge den rätten att utlysa en framtida folkomröstning. Sturgeon är dock relativt försiktig och det pågår en diskussion inom SNP om huruvida man bör ha folkomröstningen före eller efter nästa skotska parlamentsval 2021.

Även om Brexit sker mot de skotska väljarnas vilja innebär den också ett enormt problem för de dominerande visionerna om skotsk självständighet. En ”hård” Brexit (som skulle innebära ett skarpt uppbrott mellan Storbritannien och EU, översättarens anm.) vilket verkar alltmer troligt, äventyrar idén om ett Skottland som är öppet gentemot såväl Storbritannien som EU. Det innebär att ett självständigt Skottland skulle kunna få en ”hård gräns” gentemot övriga Storbritannien. En omröstning som skulle innebära ett val mellan Storbritannien eller EU vore svår att sälja in och skulle sätta konkreta ekonomiska och sociala kopplingar, liksom folkliga känslor av samhörighet, på prov.

Jag står fast vid att Labour behöver stå för ett federalt Storbritannien och en djupgående reform av konstitutionen, inklusive att avskaffa House of Lords. Historiskt sett har Skottland varit något av en anomali inom ramen för Labours generella syn på Storbritannien som en sammanhållen enhet. Delegeringen av makt till Skottland accepterades snarare än omfamnades, och på den övergripande brittiska nivån sågs det ofta som en nödvändig eftergift till Skottland. EU-folkomröstningen. liksom det senaste allmänna valet, har avslöjat fördjupade politiska skiljelinjer mellan olika delar av England, och är kopplad till långsiktiga socio-ekonomiska skillnader i en kontext av ett allt mer centraliserat Storbritannien. Ett program för drastisk omfördelning av rikedom och makt kopplad till en storskalig översyn av konstitutionen skulle ge mer slagkraft och tyngd åt Corbyns anspråk på att representera en djupgående förändring.

Är Labour redo för ett nyval? Vilken plattform och vilka förslag för ditt parti fram?

Labour är inte redo för val, och det blir allt mer oroande med tanke på att det kan bli ett nytt val nästa år beroende på hur Brexit utvecklar sig. För tillfället, mer än ett år efter att Corbyn valdes till partiledare, är vår brist på ett starkare och mer klargjort program ett betydande problem. Corbyn och skugg-finansministern John McDonnell för fram ett program baserat på att bekämpa social och ekonomisk ojämlikhet och på att öka den demokratiska kontrollen över ekonomin. Detta inkluderar att upprätta en nationell investeringsbank för att tillhandahålla långsiktiga och tålmodiga investeringar, utöka skatteuttaget från de rikaste, på allvar motsätta sig skatteflykt och att höja minimilönen till en nivå som går att leva på.

Det finns även förslag om att överföra energisektorn och järnvägen till gemensamt ägande, upphäva anti-facklig lagstiftning och att uppmuntra byggande inom ramen för allmännyttan. Fler mer detaljerade förslag behövs. Det finns frågor som är stora skiljelinjer inom partiet, t.ex. frågan om huruvida man ska förnya Trident, Storbritanniens kärnvapensystem. Innan dessa skiljelinjer klaras ut framstår Labour som splittrat och utan en tydlig inriktning. Tydliga slogans som kontinuerligt för fram den grundläggande linjen att Labour är för full sysselsättning, bättre arbetsvillkor och ekonomisk demokrati är nödvändiga.