Valet och vägen framåt – bryt dödläget!


partiledaresajt-LARGE
Vilka av dessa partiledare kommer få vara med och bilda regering?

Vi publicerar här en analys av valet och om vägen framåt för att återigen vinna en majoritet för en djupgående förändring av samhället.

Dagarna och veckorna innan valet rådde en ödesmättad stämning bland många rödgröna väljare. Skulle Sverigedemokraterna rentav bli största parti? Hur nära egen majoritet skulle egentligen det nationalkonservativa blocket (Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna) komma? I förhållande till skräckförväntningarna har nog ganska många en känsla av att en fullständig katastrof avvärjdes.

Det återstår att se vilket block som blir störst, men inget av dem är i närheten av egen majoritet. Jan Björklund har i dagarna sagt att om Moderaterna och Kristdemokraterna allierar sig med Sverigedemokraterna kommer Alliansen spricka. Alliansen är uppdelad i ett konservativt och ett liberalt block, men står på samma sida av samhällets klasskiljelinjer.

Centerpartiet har fått en hel del uppskattning även bland vänsterväljare för sin antirasistiska retorik. Det är dock värt att påpeka att deras antirasism tar sitt avstamp från en nyliberal inställning som utgår från att alla är så att säga ”lika inför marknaden”, oavsett vad man har för etnisk bakgrund, kön, sexuell läggning och så vidare. Nyliberalismen har dock ingen som helst kritik av den strukturella ojämlikheten mellan folk, och försvarar med näbbar och klor en så otyglad marknad som möjligt – en marknad där de rika håvar in vinsterna medan arbetarklassen får smulorna som blir över. I kampen för ett samhälle fritt från förtryck och orättvisor behöver vi bekämpa både denna råbarkade nyliberalism och den inskränkta nationalkonservatismen, som båda försöker skyla över klasskiljelinjerna.

Att Socialdemokraterna gör sitt sämsta val i den allmänna rösträttens historia och att borgerliga partier fick 58 procent av rösterna är inget vi bör vänja oss vid. Det är beklämmande att höra socialdemokrater slå sig för bröstet över ett katastrofalt valresultat, och det säger något om den oerhörda pessimismen i arbetarrörelsen och vänstern. Men denna undergångsstämning är på inget sätt en nödvändighet, utan en produkt av årtionden av en katastrofal politisk kurs från arbetarrörelsens sida.

Vem röstade på vad?

Nu står vi här. Drygt en tredjedel av väljarna lade enligt SVT:s vallokalsundersökning sin röst på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet. Bland arbetarna röstade 31 procent på Socialdemokraterna och 10 procent på Vänsterpartiet – en historiskt sett extremt låg nivå för de traditionella arbetarpartierna. De rödgröna partierna fick totalt 44 procent av arbetarnas röster, mot 29 procent för Allianspartierna och hela 26 procent för Sverigedemokraterna.

Vänsterpartiet stöd var nästan lika högt bland tjänstemän som bland arbetare, 9 procent, medan Socialdemokraterna stöd bland tjänstemän uppgick till 25 procent. Om man ser till blocken röstade 39 procent av tjänstemännen på något av de rödgröna partierna, 45 procent på Alliansen och 14 procent på Sverigedemokraterna (alltså inte jättelångt under rikssnittet). I gruppen ”företagare och jordbrukare” var Moderaterna och Sverigedemokraterna störst, med 26 respektive 25 procent av rösterna. Sett till blocken röstade 21 procent på S, V eller MP, medan 52 procent gav sitt stöd till något av Allianspartierna och alltså en fjärdedel röstade på Sverigedemokraterna.

Om vi istället tittar på vilka valdistrikt partierna var störst i kan vi se att Socialdemokraterna har lägre stöd ju högre medianinkomsten är i distriktet, men att man också är största parti i många valdistrikt med relativt höga medianinkomster. Intressant att notera är att de distrikt där Sverigedemokraterna respektive Vänsterpartiet är största parti är tämligen utspridda längs inkomstskalan.

Om man istället tittar på befolkningstätheten är det första som slår en att de distrikt där Vänsterpartiet är största parti i väldigt hög utsträckning tillhör de allra mest tätbefolkade. Det är också väldigt tydligt att Sverigedemokraterna och Centerpartiet tvärtom har allra starkast stöd i de mest glesbefolkade valdistrikten. Vad gäller Socialdemokraterna är det svårt att se något tydligt mönster, deras starkaste valdistrikt är betydligt jämnare fördelade utefter befolkningstäthet.

Om man tittar på valdistrikten utifrån andelen med utländsk bakgrund kan man se att i de valdistrikt där Vänsterpartiet är största parti är andelen med utländsk bakgrund generellt medel eller hög i förhållande till landet som helhet. Socialdemokraterna är största parti i valdistrikt med alla möjliga andelar av människor med utländsk bakgrund, men är förkrossande dominerande i de valdistrikt där allra flest har utländsk bakgrund. Slående är att de distrikt där Sverigedemokraterna är största parti är rätt utspridda över skalan över andelen med utländsk bakgrund i distrikten, dock med betoning på valdistrikt med en låg andel invånare med utländsk bakgrund.

När det gäller vilka valkretsar partierna är starkast respektive svagast i kan man se att Vänsterpartiet är starkast i rikets tre största städer, men även Västerbottens och Norrbottens län är styrkefästen för partiet. Även Socialdemokraterna är starka i Västerbotten och Norrbotten, där deras starka dominans alltså inte hindrar även Vänsterpartiet från att få en rejäl bit av kakan. Fyra av Socialdemokraternas fem starkaste valkretsar återfinns i Norrland – den femte är Värmlands län. Socialdemokraterna är dock svagast i två av Vänsterpartiets starkaste valkretsar: Stockholms och Göteborgs kommun. Vänsterpartiets svagaste valkretsar återfinns i hög utsträckning i Skåne och uteslutande i sydligaste Sverige.

Vad gäller Sverigedemokraterna är de, vilket väl ingen kan ha missat vid det här laget, som starkast i Skåne, men även Blekinge och valkretsen Västra Götalands västra (Ale, Lilla Edet, Tjörn m.m.) tillhör några av partiets starkaste fästen. Allra svagast är man i Stockholms kommun, Västerbottens län, Gotlands län, Göteborgs kommun och Stockholms län (vilken omfattar Stockholms län exklusive Stockholms kommun).

En blocköverskridande regering?

I det här läget är det förståeligt att folk greppar efter varje halmstrå och önskar en blocköverskridande regering för att stoppa Sverigedemokraterna. En blocköverskridande regering med arbetarrörelsens deltagande skulle dock riskera att ge rikligt med bränsle åt just Sverigedemokraterna. Utsuddandet av skiljelinjerna mellan vänster och höger och mellan arbete och kapital har banat väg för Sverigedemokraterna.

En gemensam kamp för bättre livsvillkor och en strävan att förändra samhället i socialistisk riktning var i många år vad som höll samman arbetarklassen. De senaste decennierna har arbetarrörelsen i hög grad raserat det fundamentet genom att förpassa de socialistiska idéerna till historieböckerna och högtidstalen och genom att med nedskärningspolitik göra skillnaden mellan vänster och höger mindre handfast i vardagen och mer en fråga om vilka ”värderingar” man identifierar sig med.

I bästa fall slipper vi en ren högerregering, men dessvärre förmodligen inte. Om vi skulle få en blocköverskridande regering med Socialdemokraterna i spetsen måste Vänsterpartiet stå fri från en sådan. Att sitta i eller förhandla budget med en sådan regering vore att surra fast sig vid ett sjöodugligt skepp. Inte minst för Vänsterpartiets del skulle det också riskera att grusa den framgång man har haft i valet och framförallt den historiska medlemstillströmning man har haft. Vänsterpartiet har stora möjligheter att bygga vidare på den enorma positiva energi som gått genom partiet de senaste månaderna. Sannolikheten är försvinnande liten att något borgerligt parti skulle acceptera att samsas i en regering med Vänsterpartiet, men om man ska kunna fortsätta framåt behöver Vänsterpartiet behålla distansen till högerblocket.

En eventuell blocköverskridande regering skulle också kunna öppna upp för Sverigedemokraterna att ytterligare framstå som anti-etablissemangsalternativet, och stärka bilden av att konflikten mellan vänster och höger är förlegad och att ”den verkliga skiljelinjen” är den mellan svenskar och invandrare, globalister och nationalister och mellan de som vill upphäva alla normer och de som vill bevara traditioner.

Att vinna majoriteten

Tyvärr har arbetarrörelsen och vänstern laddat upp med för lite politisk ammunition för att på kort sikt kunna återvinna en majoritet för samhällsförändring i socialistisk riktning. Såväl Socialdemokraternas som Vänsterpartiets valplattformar skulle om de sätts i verket (vilket ju dessvärre sällan blir fallet) förändra Sverige klart och tydligt till det bättre. Men vi hade fortsatt varit ett land med hög arbetslöshet, utbredd bostadsbrist och kraftig underbemanning i välfärden. Med alla de sociala problem som följer i dess spår.

Dessa problem har vi hunnit bli alltför vana vid, så vana att många har tappat tron på att det går att förändra saker. Och efter att politiker år ut och år in upprepat att det inte finns pengar, att det folk vill tyvärr inte går att genomföra, har fältet öppnats upp för konflikter mellan folk. Sverige har blivit dubbelt så rikt de senaste tjugo åren, men det känner många människor inte alls av. Och politikerna upprepar att det inte går att lösa samhällsproblemen i grunden, utan att politiken måste hålla sig inom väldigt snäva politiska och ekonomiska ramar. Resultatet blir en frustration som inte får positivt utlopp, och den frustrationen har byggts upp i många år.

För att vinna en majoritet för radikal samhällsförändring skulle det behövas en betydligt mer ambitiös vision som skakar om det politiska landskapet. Brittiska Labourpartiets framgångar ger viktiga ledtrådar om hur man kan kombinera bredd och spets. De har fört fram en politik för ambitiösa investeringar genom en statlig investeringsbank, kopplad till ett nätverk av regionala investeringsbanker. De har lovat att slopa taket för löneökningar för offentliganställda, som har inneburit reallönesänkningar för många. De har fört fram förslag om att återförstatliga järnvägen, posten och energisektorn. Bland mycket annat.

Brittiska Labourpartiet borde vara en viktig inspirationskälla med sitt tydliga brott med det rådande, ambitiösa satsningar och en retorik som förenar folk. De har också en attraktiv kombination av att hävda ägandeskap av den typ av frågor som alltför länge associerats med högern – ekonomi, investeringar, infrastruktur osv – samt konkreta förbättringar för folk och ett starkt patos.

Med den kombinationen har de i hög utsträckning lyckats förena britter med olika etnisk bakgrund, och lockar såväl arbetarväljare i Labours ”heartlands” i de nedgångna gamla industri- och gruvorterna, liksom unga, urbana medelklassväljare och låginkomsttagare i storstädernas invandrartäta områden. Om man vill åstadkomma samma sak i Sverige är det värt att ta en titt på exemplet Labour.

En ny vision

Vi behöver en svensk motsvarighet till Labourpartiets valmanifest, en politisk vision som tar itu med samhällets mest skriande problem och som folk ser skulle innebära en dramatisk och handfast förändring av deras vardag. En vision som folk vore beredda att kämpa för.

Om man ramar in förslagen på rätt sätt, vem på landsbygden skulle säga nej till stora statliga investeringar i infrastruktur? Vem i storstäderna skulle säga nej till att på allvar råda bot på bostadsbristen? Vilka skulle tacka nej till fler arbetskamrater på sin arbetsplats, fler anställda på gamla mammas äldreboende, högre lärartäthet eller mindre barngrupper? Alla förståsigpåare sa att det skulle gå åt helvete för Labour när de antog sin mest radikala valplattform på årtionden. Men trots ett mediedrev utan uppehåll och konstanta sabotageförsök från partihögerns sida står man starka i opinionen med ett stöd på uppåt 40 procent.

För att kunna genomföra en sådan politik skulle det dock krävas att vi bryter med det så kallade finanspolitiska ramverket, som väldigt förenklat uttryckt innebär att staten, kommunerna och landstingen måste gå plus. Det försvårar storskaliga investeringar och ambitiös upprustning av välfärden mycket.

Privata företag lånar ständigt för att kunna göra investeringar som i sin tur betalar av sig. Utan möjligheten att ta lån skulle företagen aldrig kunna utvecklas. Detsamma gäller staten, kommunerna och landstingen. Givetvis ska man ha en ansvarsfull ekonomisk politik, men det står inte i motsättning till att tänka långsiktigt och investera för framtiden.

Samhället behöver göra storskaliga investeringar på infrastruktur, bostadsbyggande, skolan och vården. Det skulle i sin tur generera intäkter, men framförallt göra samhället mycket bättre, på ett väldigt handfast sätt som märks i folks vardag. Vi behöver en ny vision, något i stil med Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram från 1944 – med en horisont på 20, 30 år.

Låt det sämsta valresultatet för Socialdemokraterna i den allmänna rösträttens historia och Sverigedemokraternas skrämmande framfart bli den sista varningen, och startskottet för en pånyttfödd arbetarrörelse!

Erik Andersson

Källor och litteratur:

Valmyndighetens hemsida: www.val.se

SVT:s grafiska illustrationer av resultaten i valdistrikten utifrån inkomst, andel med utländsk bakgrund, befolkningstäthet m.m: https://www.svt.se/special/sa-rostade-svenskarna/

SVT:s vallokalsundersökning (VALU): https://www.svt.se/special/valu2018-valjargrupper/

Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: https://www.marxistarkiv.se/sverige/socialdemokratin/efterkrigsprogrammet.pdf

Labourpartiets valmanifest: https://labour.org.uk/wp-content/uploads/2017/10/labour-manifesto-2017.pdf

 

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: