Valet i Andalusien och den politiska utvecklingen i Spanien – vägen hit och vägen fram


Valresultatet i regionalvalet i Andalusien blev katastrofalt. Adelante Andalucia fick 16% (-5%) av rösterna och socialdemokratiska PSOE 28% (-7%). Valdeltagandet landade på knappt 59%, att jämföra med drygt 74% i det sista valet (2004) innan krisen bröt ut i Spanien. 

Och det värsta är att det nya högerpopulistiska partiet Vox, som kombinerar hårdför spansk nationalchauvinism med ultrakonservatism och rasism, för första gången kom in i regionparlamentet med 11% av rösterna. Vox är ett parti som bildades för fem år sedan som en högerutbrytning ur Partido Popular, och tycks framförallt vara ett reaktionärt protestparti för konservativa, välbeställda människor, med en nyliberal ekonomisk politik.

Det traditionella högerpartiet Partido Popular backar med sex procentenheter och landar på knappt 21% av rösterna. Och det relativt nya mittenhögerpartiet Ciudadanos, som utmålar sig som ett nytt och fräscht alternativ till de gamla partierna, går framåt starkt och får 18% av rösterna (+9%). En av deras absoluta huvudfrågor är motstånd mot katalansk separatism, och en annan central del av deras image är att framställa sig som ett alternativ till såväl Partido Popular som PSOE. Dessa tre högerkrafter får majoriteten av mandaten i Andalusiens regionparlament, om de beslutar sig för att gå samman.

Några saker är värda att känna till om bakgrunden till detta val:

– Andalusien har sedan det första valet efter Francoregimens fall 1982 styrts av PSOE, som för bara tio år sedan hade stöd av 48% av andaluserna. De har alltså tappat nästan hälften av sina väljare sedan dess.

– Valet sker mot bakgrund av en stor korruptionsskandal där PSOE-styret står anklagat. Till saken hör att Andalusien och partiet i regionen styrs av högersossen Susana Diaz, som för bara några år sedan ledde ett internt kuppförsök mot den moderat vänsterinriktade partiledaren Pedro Sanchez. De senaste åren har PSOE styrt Andalusien med stöd av Ciudadanos – valet utlystes när de drog tillbaka sitt stöd.

– En annan del av bakgrunden till detta valresultat är att den traditionella spanska högerns kris i kombination med konflikten i Katalonien har lett till att Vox börjat växa från en marginell kraft till en betydande kraft som kan utmana parlamentariskt.
Ännu så länge har de dock bara stöd av några få procent i de landsomfattande opinionsmätningarna. Invandringsfrågan är en inte oviktig del av Vox politiska projekt, och även Partido Popular har under sin nya partiledare börjat spela mer på de strängarna. Men det är också tydligt att alla de tre stora spanska högerpartierna satsar starkt på att sätta den katalanska frågan och ”försvaret av Spanien” i centrum.

– Spanien är ett land präglat av väldigt lågt förtroende för politiker, av polarisering, kronisk instabilitet och motsägelsefulla parallella politiska processer. För några år sedan var mitt intryck av spanska medier att de inte kunde undvika att rapportera om frågor som vänstern älskar att prata om – folk som blir vräkta från sina hem pga bankernas svindel, det traditionella högerpartiets groteska korruptionsskandaler, tiotusentals unga som tvingades i exil pga förtärande massarbetslöshet och så vidare och så vidare.

Lägg därtill inte minst enorma vågor av folkliga massprotester åren efter kapitalismens kris och en socialdemokrati som vägrade försöka ge ett politiskt uttryck för folks enorma vrede. Det var öppet mål för vänstern, och man gick mycket riktigt framåt med stormsteg. Nu har den ekonomiska situationen förbättrats en del, även om framtidsutsikterna fortfarande är mycket bleka.

Den radikala vänstern har ryckt fram starkt sedan innan krisen, men har tappat mark de senaste få åren (från 5% i valet innan krisen till 24% i valet 2015 och runt 15-20% i de senaste opinionsmätningarna), delvis pga att sossarna på riksplanet börjat skärpa till sig. Den politiska utvecklingen på riksplanet står och väger, och det finns en avsaknad av ett tydligt samlat politiskt projekt som går framåt och visar en väg ut. I rikspolitiken råder för tillfället dödläge efter att socialdemokratin och vänstern fällde högerregeringen med stöd av katalanska och baskiska nationalister, och nu verkar de katalanska separatisterna blockera vägen för den socialdemokratiska regeringen att få genom sin budget eftersom denna vägrar att göra eftergifter när det gäller de katalanska separatistledare som dömts till mångåriga fängelsestraff.

Den offentliga debatten i Spanien har förändrats dramatiskt de senaste åren, från en vars fokus och utgångspunkter tidvis kunde tyckas närmast revolutionära till en där den katalanska frågan får stort utrymme. Denna har svalnat något det senaste året, men har fortfarande stor sprängkraft. Det är i mina ögon uppenbart att den spanska högern får näring av den konflikten och anstränger sig för att få upp den på dagordningen. Samtidigt kräver frågan en lösning, och går inte att bara vifta bort.

Och krisen i Katalonien är i sig ett uttryck för den djupa kris Spanien befinner sig i på såväl det ekonomiska som politiska planet. Parallellt med en tendens till reaktionär backlash gentemot den katalanska separatismen kan man se en växande kritik mot monarkin och stöd för införande av republik. Faktum är att det inte alls är säkert hur en eventuell folkomröstning om Spaniens statsskick skulle utfalla. Detta är ännu ett exempel på hur den politiska utvecklingen i Spanien präglas av parallella och motsägelsefulla processer där den röda tråden är polarisering och instabilitet. Det innebär också att jag har svårt att se framför sig en stabil och triumferande reaktion i Spanien. 

Jag gör några antaganden baserat på valresultat och den politiska utvecklingen i Spanien (som regionalvalet i Andalusien måste förstås som del av):

– När socialdemokratin ignorerar sina väljare år ut och år in och vägrar överge sin högerpolitik riskerar det att öppna vägen för olika högerkrafter och falska skiljelinjer.

– Även om den radikala vänstern kan växa kraftigt när socialdemokratin krisar tycks det vara väldigt svårt att överflygla socialdemokratin, för att inte tala om att erövra egen majoritet. Det tycks inte finnas någon väg runt att på ett eller annat sätt få socialdemokratin att vända sig vänsterut. En faktor bakom det kan vara att socialdemokratin sätts under press opinionsmässigt av en växande vänsterrörelse. En annan sammanhängande faktor kan vara att en sådan växande vänsterrörelse, inför de socialdemokratiska väljarna, erbjuder uppgörelser baserade på handfasta förbättringar i folks vardag. Och slutligen behövs givetvis krafter som arbetar för förändring inifrån socialdemokratin.

Det skulle naturligtvis inte innebära någon fullständig lösning på vår tids kris för kapitalismen, dess institutioner och dess etablissemang, som leder till stora risker för en omfattande reaktionär kantring. Men det skulle kunna vara ett första steg i en komplicerad radikaliseringsprocess, börja vända den politiska utvecklingen och sätta alla frågor om arbetarrörelsens strategier på sin spets i verkliga livet. Jag tror att det är en nödvändig process att genomgå.

Det är också viktigt att se att det inte räcker med att ha en radikal politik eller en smart populistisk retorik. Dels behövs starka utomparlamentariska rörelser och ett kraftfullt arbete inom dessa från vänsterns sida. Men vänstern behöver också vara fast förankrad i de mer permanenta och trögrörliga organisationerna, framförallt fackföreningsrörelsen, och i arbetarklassen.

Det är väldigt tydligt att Podemos i hög grad är partiet av och för den generation av unga, ofta högskoleutbildade, som drabbats hårt av krisen. De är förbannade och radikala på det politiska planet, men har svårt att ta kamp på arbetsplatserna, dels på grund av att många av dem är arbetslösa, men också för att de i regel har otrygga anställningar.

Deras förankring bland dessa människor är givetvis något väldigt positivt, men den har också sina begränsningar. Podemos har ett betydande stöd även i den traditionella arbetarklassen, men det finns en skarp kontrast mellan hur unga och äldre röstar. Bland de äldre arbetarna är fortfarande PSOE det dominerande partiet, och när PSOE tappar mark bland dessa tycks allt för många sälla sig till valskolkarnas skara eller rösta på något av högerpartierna.

Kanske är det så att den radikala vänstern inte till fullo kan vinna de äldre arbetarna och folk i de mest traditionella arbetaryrkena, som i regel tidigare har röstat massivt på PSOE, utan att det även krävs förändringar i socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. I det sammanhanget kan det vara värt att titta på exemplet Labour och vilken sprängkraft det finns när den radikala vänstern lyckas bli den dominerande kraften i ett parti som är så djupt förankrat i fackföreningsrörelsen.

– Även när det finns ett väldigt stort missnöje riktat mot tunga kapitalistiska institutioner såsom bankerna och det politiska etablissemanget är det en oerhört tuff utmaning att övervinna folks demoralisering och skepticism.

– Vänstern och arbetarrörelsen i det mångnationella Spanien måste nå en lösning på den katalanska frågan, som olöst förblir ett öppet sår och en klangbotten som reaktionära krafter göds av. Kapitalismens kris har givit den katalanska separatismen en helt annan attraktion än innan, såväl i form av en högerinriktad separatism driven av en vilja att styra undan den folkliga ilskan från en själv som en vänsterinriktad separatism som kretsar kring ambitioner om folklig suveränitet och argument om att den enda vägen till en progressiv republik är att bryta sig ur det påstått kroniskt reaktionära Spanien (liknande argument har förts fram i Skottland).

Den spanska högerregeringens repression och nationalchauvinism har varit som bensin på separatismens eld, och ledde till en (mycket ojämn) konfrontation som vände arbetare mot arbetare och granne mot granne. I mina ögon måste det till en tredje väg baserad på respekt för Spaniens mångnationella natur, en överenskommen folkomröstning med brett deltagande samt byggande av ett gemensamt hoppingivande vänsteralternativ.

Vi lever i en tid av kamp om dagordningen mellan en präglad av de verkliga och grundläggande skiljelinjerna i samhället och en präglad av falska och mindre grundläggande skiljelinjer. En tid av instabilitet och polarisering och av kapprustning mellan radikala och reaktionära svar på den samhälleliga kris som präglar Europa och Nordamerika. Det behövs ett nytt och förenande politiskt projekt med fast förankring i de breda folklagren. Ett politiskt projekt som bryter med alla nyliberala dogmer, revolutionerar arbetarrörelsen och ger förnyat hopp om framtiden.

Erik Andersson

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: