Socialistiska Nätverket verkar för en återvitalisering av arbetarrörelsen som ett verktyg för vanligt folk att förändra samhället genom, och som sätter socialismen på dagordningen. Ett sätt att göra det är att ”föra kampen till rörelsen och föra rörelsen till kampen”. Det innebär att vi försöker mobilisera största möjliga stöd för kampen i rörelsen och att vi i rörelsen lyfter krav som växer fram ur kampen. Utöver det omedelbara syftet att stödja de som kämpar är detta ett led i vår strävan att göra kampen och rörelsen till ett. Detta är en förpliktelse som gäller oavsett vilka som för tillfället innehar den parlamentariska makten.
Folk söker sig fortsatt till arbetarrörelsen för att förbättra sina livsvillkor och förändra samhället till det bättre, men rörelsens förankring i folks vardag begränsas av att vi accepterar alltför snäva ramar för politiken. Åratal av åtstramningspolitik och nyliberal experimentpolitik har satt tvångströja på arbetarrörelsen. Många kommuner går på knäna ekonomiskt, och i andra hålls möjligheterna att förändra tillbaka i spåren av privatiseringar och utförsäljningar. Det behövs ett djupgående uppbrott från denna politik på ett övergripande plan. I dess ställe måste vi sätta en offensiv politik för gemensamma investeringar och upprustning av välfärden.
En viktig del av vår gemensamma identitet är att vi är övertygade om att en socialistisk samhällsförändring bara kan genomföras av arbetarklassens breda lager. Det har ytterst sina rötter i en marxistisk analys av hur verkligheten är uppbyggd och hur den kan förändras.
Genom att sätta oss i rörelse och erövra bildning förändrar vi oss själva och verkligheten runt oss. Snarare än ”representation” av arbetarklassen genom företrädare som är arbetare, varit arbetare eller växt upp i arbetarklasshem behövs ett massivt deltagande från arbetarklassens sida.
Inget förändras av sig själv
För att en socialistisk samhällsomvandling ska komma till stånd behövs utbredd kamp och starka organisationer, men också bildning. Det är ingen slump att högerkrafter som vill bevara klassamhället kan spela på anti-intellektuella strängar när det passar sig. Vi får aldrig glömma att arbetarklassen erövrade rätten till bildning och utbildning i kamp, och inte heller glömma kampen för utbildningens utformning och innehåll. Bara genom att vi går samman, sätter oss i rörelse, kritiskt granskar makten och utvecklar våra egna idéer kan vi lägga grunden för att kunna bryta med det rådande samhällssystemet.
Med tanke på detta och att kopplingen mellan vanligt folks vardagliga strävanden, rörelsens verksamhet och att det socialistiska målet har underminerats behövs det en riktning i arbetarrörelsen som verkar för att återupprätta denna. Det som behövs är varken en simpel diskussionsklubb eller ett ”parti i partiet” som styr sina medlemmar i rörelsen som schackpjäser.
Det vi vill skapa är en bred, socialistisk riktning inom arbetarrörelsen som bidrar till att folk växer till ledare i sin egen rätt som samlar på sig värdefulla erfarenheter av organisering och kamp och som strävar efter att ständigt utvecklas politiskt. En viktig del av att växa till ledare är också att våga stå upp för det man tror på, inklusive att hålla ett kritiskt vakande öga på de organisationer man själv är del av. Därför har vi också ett starkt skydd för kritiska röster inom vår riktning, och möjligheten att återkalla förtroendevaldas mandat är inskriven i våra stadgar.
Samhällsförändring kommer inte av sig själv, och ingen kan förändra en hel rörelse på egen hand. Vi har sett allt för många lämna rörelsen i besvikelse efter att ha tömt ut alla sina krafter i försök att förändra rörelsen på kort sikt. Det vi behöver är en riktning som arbetar tålmodigt, som får kraft av varandra och som har tydliga gemensamma kännetecken.
Vi verkar, givetvis, i enlighet med stadgarna i våra partier, fackföreningar och folkrörelser. Vi strävar efter att i varje situation sätta arbetarklassens gemensamma intressen framför snäva partiintressen eller personkonflikter. Vad som ligger i arbetarklassens intresse är givetvis en fråga som måste besvaras genom analyser och diskussioner, men att ha detta som riktmärke är ovärderligt, och det står i samklang med vanligt folks hälsosamma strävanden efter enhet.
Arbetarrörelsen – humlan som flyger trots allt
Genom historien kan vi se en genomgående tendens till att folk i första hand och med stort tålamod försöker förändra samhället inom det existerande systemets ramar. I regel har också folk vänt sig till breda organisationer med långa historiska traditioner, även om det finns en hel del undantag till det, framförallt utanför västvärlden. I de lägen historiskt som kampen har vällt över det kapitalistiska systemets ramar har detta i regel skett genom att folks begränsade krav genom hård erfarenhet har visat sig vara omöjliga att genomföra inom systemets ramar.
Vi kan också se hur den etablerade arbetarrörelsen och vänstern har en slående förmåga att överleva ”trots allt”. Genom årens lopp har många radikala vänstermänniskor förutspått dessa organisationers nära förestående kollaps, och alltsedan Första Världskrigets dagar har det gång på gång talats om det slutgiltiga förräderiet som gjort den etablerade arbetarrörelsen obrukbar.
Det behövs en nykter hållning och ett sinne för proportioner. LO:s medlemsförbund har drygt 1,5 miljoner medlemmar och än så länge ett nära samarbete med Socialdemokraterna. I det senaste riksdagsvalet fick Socialdemokraterna 28 procent av rösterna, medan 8 procent röstade på Vänsterpartiet. Medan Socialdemokraterna har c:a 90.000 medlemmar har Vänsterpartiet drygt 25.000 medlemmar. För Socialdemokraternas del är det en historiskt katastrofal siffra, men de förblir Sveriges överlägset största parti. Vad gäller Vänsterpartiet har man haft en väldigt stark medlemsutveckling de senaste åren, som man aldrig var i närheten att nå exempelvis under Schymanåren.
Den övriga vänstern har några stycken kommunfullmäktigeledamöter och uppgår totalt, inklusive SAC, till några tusen personer. Där finns många vettiga och stridbara människor, men vi delar inte dessa delar av vänsterns analyser om den etablerade arbetarrörelsens nära förestående kollaps. En risk är att man i frustration och otålighet blandar ihop det man själv önskar ska hända med vad som faktiskt händer, och söker med ljus och lykta efter varje tecken som tycks bekräfta ens uppfattning. Men det finns ingen genväg till en stark folklig förankring för socialistiska idéer – om man ställer sig utanför S, V och/eller LO kvarstår uppgiften.
Den arbetarrörelse vi behöver
Vi har en kritisk analys av byråkratiseringen av arbetarrörelsen. Byråkratiseringen uttrycker sig dels genom framväxten av ett skikt i rörelsen med svag förankring i arbetarklassens vardag och som har helt andra livsvillkor än dem de företräder. Men den uttrycker sig också på mer subtila sätt och även på lägre nivåer, till exempel genom en bristande tilltro till potentialen i medlemmarnas engagemang, genom ”ställföreträdande kamp” där man ser facket som de förtroendevalda och anställda, eller ibland genom en alltför bekväm relation till arbetsgivaren uppbyggd genom år av samförstånd.
Självklart behöver vi starka organisationer, ja vi vill se en arbetarrörelse där folk rätar på ryggarna och känner vilken makt de har att förändra samhället. För en verkligt stark arbetarrörelse måste medlemmarnas engagemang stå i centrum, och vi behöver företrädare som har en stark förankring i vår vardag och som lever under samma livsvillkor som oss andra. Demokrati och kollektivism är inte ett motsatspar, tvärtom. En avbyråkratiserad arbetarrörelse skulle vara en mycket starkare arbetarrörelse, där den gemensamma ansvarskänslan odlas och sammanhållningen baseras på djupa övertygelser snarare än ”lojalitet” mot en apparat.
För socialism i vår tid
Fram till ungefär östblockets fall hade vi en situation där det fanns två tydliga samhällsförändringsprojekt inom arbetarklassen – det socialdemokratiska och det kommunistiska. Idag finns det på det stora hela inte längre något stort socialistiskt samhällsförändringsprojekt, i spåren av socialdemokratins och kommunismens kris har ett vakuum uppstått som gör att folk inte känner att det finns någon utväg ur kapitalismen.
Vi menar dock att det finns en stor potential till socialistisk samhällsförändring. Kapitalismens kris har lett fram till en situation av kronisk politisk instabilitet och en omfattande kris för etablissemanget. Den härskande klassen blir allt mer splittrad mellan nyliberala och nationalkonservativa krafter. Inte sällan framstår makten som handfallen och handlingsförlamad, se t.ex. den svenska regeringskrisen, nedstängningen av statsapparaten i USA eller den utdragna Brexitkrisen i Storbritannien. Om arbetarrörelsen spelar sina kort rätt finns det stor potential att använda frustrationen bland folk och splittringen bland våra motståndare för att dramatiskt flytta fram våra positioner. Det förutsätter dock att vi intar en självständig hållning gentemot båda dessa högerblock.
Samtidigt lever vi en värld med oerhörda rikedomar, där den överväldigande majoriteten av världen har blivit indragen i det kapitalistiska världssystemet. Det är lätt att ta för givet, men det innebär en stor skillnad jämfört med för några decennier sedan, för att inte tala om arbetarrörelsens barndom. Världsekonomin blir allt mer globaliserad och de ekonomiska resurserna allt mer koncentrerad i ett litet antal storföretag som fungerar som ett slags planekonomier internt.
Det innebär att förutsättningarna för att styra ekonomin på ett övergripande plan är bättre i dagens värld än någonsin, och det ger enorma möjligheter att genomföra en storskalig klimatomställning av hela samhället, utplåna massarbetslösheten, sänka arbetstiden och skapa ett värdigt liv för alla människor.
Huvuduppgiften är inte längre att övertyga folk om att det samhälle vi lever i inte fungerar eller att det måste till stora förändringar. Det är redan en väldigt utbredd uppfattning bland folk. Huvuduppgiften idag är att formulera ett nytt socialistiskt alternativ för vår tid som förmår kanalisera folks frustration till en hoppingivande kamp för förändring. En grundläggande utgångspunkt som vi behöver ha med oss när vi försöker utforma en socialistisk vision är att vi inte bara kan utgå från frågan ”Hur skulle vi vilja att samhället fungerade om vi fick önska fritt?”. Den frågan är i och för sig viktig att ställa sig, men vi behöver vara fast förankrade i den konkreta verkligheten.
De nya vänsterkrafterna och vår roll
Några försök att börja förändra samhället har redan börjat göras – t.ex. framväxten av Podemos i Spanien, de dramatiska förändringarna inom brittiska Labour, Jean-Luc Melenchons rörelse La France Insoumise, rörelsen som har växt fram kring Bernie Sanders i USA eller om än i mycket mindre skala i Sverige i form av Totalrenovera Sverige-kampanjen och lanseringen av S-föreningen Reformisterna.
Vi välkomnar dessa försök och deltar efter förmåga i dessa strävanden. Men det räcker inte med att applådera försöken eller använda dem för att få upp humöret. Inte heller bör vi okritiskt kopiera dessa exempel. Dessa försök innebär dock den oerhörda fördelen att de taktiska, strategiska och principiella frågor som somliga av oss har diskuterat på mer eller mindre små möten nu ställs på prov i praktiken, när miljoner människor på allvar försöker förändra samhället.
Vi behöver delta i den idédebatten utifrån en marxistisk utgångspunkt, exempelvis vad gäller förutsättningarna för den ekonomiska politiken, vilket motstånd som strävanden till samhällsförändring kan väcka och hur detta kan tacklas eller vilka sätt att organisera sig som stjälper eller hjälper strävandena.
Detta är något som vi behöver utveckla ytterligare under de kommande åren för att vara förberedda inför en möjlig dramatisk förändring av den politiska situationen i arbetarrörelsen. Totalrenovera Sverige-kampanjen och bildandet av Reformisterna kan visa sig vara några av de första små stegen längs vägen till en större förändring av arbetarrörelsen.
De mest provokativa nyliberala inslagen i regeringsuppgörelsen samt förslaget om inskränkningar av strejkrätten har också satt igång processer som i förlängningen kan leda fram till omfattande förändringar i den svenska arbetarrörelsen och folkrörelserna. Ett närmande mellan Vänsterpartiet, LO, olika LO-förbund och Hyresgästföreningen har redan skett, och flera LO-förbund talar om att utvärdera sin relation till Socialdemokraterna. Kombinerat med spänningarna inom LO-förbunden och socialdemokratin kopplat till dessa frågor kan vi förvänta oss en hel del liv och rörelse i arbetarrörelsen under den kommande perioden.
Även om Reformisterna har klara begränsningar – exempelvis undviker de konsekvent vissa högaktuella men kontroversiella frågor såsom regeringsuppgörelsen eller inskränkningarna av strejkrätten – är det ett stort steg framåt att vänstern i socialdemokratin har bildat en riktning. Att de på en del punkter ställer sig till vänster om Vänsterpartiet kan också komma att bidra till att Vänsterpartiet tar steg vänsterut. Och Reformisternas genomslag visar att det fortfarande finns en stor aptit för en klar vänstergir jämfört med den socialdemokratiska partiledningens förda politik.
Med vår anti-sekteristiska hållning, vårt försvar av en demokratiserad arbetarrörelse med medlemmarnas engagemang i centrum, vår marxistiska grundanalys och vår strävan att utarbeta en socialistisk vision för vår tid har vi goda möjligheter att spela en positiv roll i denna utveckling. Vi för också vidare arbetarrörelsens anti-militaristiska och anti-imperialistiska traditioner och vill bidra till återupprättandet av en internationell solidaritet baserad på gemensam kamp för ett socialistiskt samhälle. För att tackla vår tids ödesfrågor behövs kraftigt utökad internationell samverkan inom arbetarrörelsen.
Den kombination av ståndpunkter som vi står för är unik. Men för att våra ståndpunkter ska få större spridning behöver vi förbättra vår gemensamma kommunikation och stärka oss som riktning. Vi behöver utvecklas ytterligare för att bidra till att tackla de utmaningar vi som rörelse kan komma att ställas inför under de kommande åren.
Detta dokument diskuterades på Socialistiska Nätverkets årsmöte den 6 april 2019, som ställde sig bakom det i grunddragen och uppdrog åt styrelsen att redigera det utifrån framförda förslag på förändringar. Syftet med dokumentet är att tydliggöra vårt syfte som nätverk och de grundläggande utgångspunkter som nätverket bygger på.
Dokumentet kompletterar våra stadgar och vår principförklaring. Det kombinerar en grundläggande analys av hur samhället fungerar och kan förändras med en väldigt översiktlig bild av vilken situation vi befinner oss i och vilka uppgifter vi står inför. Om du delar grunddragen i det här dokumentet, kom med oss!
Här finns dokumentet även tillgängligt som PDF:
Strategidokument för Socialistiska Nätverket
socialistiskanatverket.wordpress.com 