Vi publicerar här en artikel av Jeppe Krommes-Ravnsmed som ger en bakgrund till statskuppen i Bolivia. Artikeln publicerades ursprungligen på den danska vänsterorganisationen Socialistens hemsida. Jeppe bodde i Bolivia mellan 2006 till 2011 och har boliviansk familj, och han har skrivit en rad artiklar om utvecklingen i Bolivia.
Medan hela Bolivia militariseras, förbereder högern inrättandet av en ultrakonservativ ”övergångsregering”. Evo Morales, den president i Bolivias historia som suttit längst tid vid makten, har tvingats bort från makten av landets militär. För första gången sedan återgången till demokrati 1982 upplever Bolivia på nytt en statskupp. Krisen har utvecklat sig på ett explosivt sätt sedan valet den 20 oktober.
Oppositionens ”civilstrejker” och våldsvåg
Sedan Evos jordskredsseger i valet 2005 har landets ultrakonservativa maktelit gång på gång misslyckats i deras försök att störta Evo. Därför var det ett slag i ansiktet på dem när de i valet 20 oktober inte ens fick tillräckligt många röster för att säkra en andra valomgång om presidentposten. Med en majoritet av rösterna i 42 av landets 63 valkretsar säkrade Evos parti, MAS-IPSP, också på nytt majoritet i både parlamentet och senaten.
Detta var en oacceptabel situation för oppositionen, som snabbt satte igång våldsamma angrepp på offentliga institutioner och började bränna ner regionala valmyndighetskontor i 7 av Bolivias 9 departement. Det följdes av en 3 veckor lång ”civilstrejk” i flera delar av landet, bl.a. i det östra departementet Santa Cruz, som är oppositionens högborg. Denna ”civilstrejk” innefattade nedstängning av alla fabriker och arbetsplatser, som innebar att de anställda blev hemskickade utan lön, samt vägblockader och patrullering av gatorna för att kunna hota alla småhandlare att hålla sina butiker stängda. Folk som motsatte sig detta blev offer för våldsamma repressalier och angrepp, som t.ex. i arbetarkvarteret Plan 3000 i Santa Cruz, där fem människor blev allvarligt skottskadade när de försökte bryta högerns blockad.
I takt med att konflikten utvecklade sig ändrade oppositionen sina krav. Först krävde de en ny valomgång i presidentvalet, därefter krävde de att hela president- och parlamentsvalet skulle tas om, och till sist krävde de Evos avgång.
Den radikala motoffensiv som uteblev
I den kontexten fanns det ett behov av en radikal motoffensiv för att bekämpa det kuppförsök som framträdde allt tydligare vid horisonten. Vid en demonstration i La Paz den 5 november där hundratusentals Evo-anhängare samlades antog man en resolution som pekade på vilka initiativ de sociala rörelserna behövde genomföra. Bl.a. hotade man med att ockupera och sätta igång alla de fabriker som högern hade paralyserat för att sabotera ekonomin. Två dagar senare, den 7 november, hölls en jättestor demonstration i San Julian, en landsbygdskommun som varit en av regeringens främsta bastioner i Santa Cruz-departementet. Demonstranterna tillkännagav att man tänkte ockupera jordbruksindustrins fabriker som svar på högerns kuppförsök. Inga av dessa initiativ genomfördes dock i praktiken.
Polisen sluter upp under oppositionens fanor
8 och 9 november gjorde landets polisstyrkor uppror och slöt upp under oppositionens fanor. I flera städer marscherade polisen tillsammans med oppositionens demonstranter och krävde Evos avgång. Polisen lämnade gatorna och förskansade sig i sina kaserner, och lämnade därmed alla regeringsbyggnader obevakade.
Fascistisk våldsvåg
Med polisen borta från gatorna hade högerns våldsamma anhängare fritt spelrum att angripa sina politiska motståndare. I Cochabamba blev bondefackföreningars och MAS-IPSP:s lokaler angripna och nedbrända. I La Paz ockuperade högern landets statliga TV och radios kontor, och hotade journalisterna till att lämna lokalerna. I flera departement, däribland Potosí, Oruro och Cochabamba satte högerns anhängare eld på en rad ministrars hem. Samma öde drabbade Evo Morales syster i Oruro – hennes hus brändes ner av högern.
Regeringens naiva tilltro till ”det internationella samfundet” och OAS
T.o.m. i denna tillspetsade kontext fortsatte regeringen att insistera på att ”det internationella samfundet” skulle vara garanten för demokratin i Bolivia. Bl.a. bjöd man in OAS – Organization of American States – att göra en genomgång av valprocessen, för att ge legitimitet åt valresultatet. Detta trots att diverse sociala rörelser hade motsatt sig inblandning från OAS, då det är en organisation som öppet stödjer de mest högerinriktade regeringarna i Latinamerika och som betecknar de pågående protesterna i Chile som en konspiration från Venezuela och Kuba. Redan den 23:e oktober meddelade OAS att man ansåg att det borde genomföras en andra valomgång av presidentvalet i Bolivia, utan att ta någon hänsyn till vad landets lagar säger.
10 november kom OAS så med en preliminär rapport, där de uttryckte att de ansåg att det borde hållas nyval. Detta trots att de själva poängterade att Evo hade vunnit valet. Men de ansåg dock att det inte var sannolikt att han fått 10% fler röster än sin närmaste motkandidat, Carlos Mesa. Men om detta var fallet borde slutsatsen vara att det borde hållas en andra omgång av presidentvalet, och inte nyval (vilket också innebär ett nytt parlamentsval). Detta visar med all tydlighet att det är tal om en politisk rapport till förmån för oppositionen.
Om man tittar närmare på de ”oegentligheter” som OAS pekar på i sin rapport väcker de allvarliga tvivel. T.ex. kritiserar de i sin rapport att man blev tvungen att flytta rösträkningen i två av landets departement från en stad till en annan. Men de undviker att berätta att orsaken till att man var tvungen att flytta rösträkningen av de sista rösterna i Potosí och Chuquisaca var att högerns anhängare hade bränt ner de regionala valmyndighetskontoren där.
En annan ”oegentlighet” de pekar på är att Evo fick majoriteten av de 5% av rösterna som räknades sist. Av de sista fem procenten av rösterna fick Evo 60,5% av rösterna, medan Mesa fick 23,8%. Detta anser OAS är osannolikt. Men varför skulle det vara osannolikt, när de sista 5% av rösterna kom från landsbygdskommuner där stödet för Evo traditionellt sett är överlägset störst? En amerikansk organisation, CEPR, har analyserat all valdata – vilken är fullt tillgänglig för allmänheten – och dragit slutsatsen att det inte finns några tecken på valfusk.
Evo utlyser nyval, men tvingas sedan avgå efter press från armén
Trots de mycket politiska slutsatserna i OAS rapport valde Evo på morgonen den 10 november att utlysa nyval. Oppositionen, som till dess hade avvisat att erkänna OAS översyn av valet gick då ut och hänvisade till OAS rapport, då dess slutsatser understödde deras agenda. Men nyval tillfredsställde inte den rabiata högern, som krävde att Evo skulle avgå med detsamma. Under söndagens lopp fortsatte högerns anhängare sina våldsamma angrepp mot bostäder tillhörande politiker från MAS-IPSP. Bl.a. togs en ministers bror tillfånga och hotades till livet om inte ministern avgick. När dagen var över hade fler än 50 politiker från MAS-IPSP avgått efter hot och press från högern. Det handlar om ministrar, guvernörer, borgmästare, senatorer och parlamentsledamöter.
När armén meddelade att de krävde Evos avgång var kuppen de facto en realitet. Tillsammans med vicepresident Álvaro Garcia Linera, sjukvårdministern och en rad rådgivare flög Evo till Cochabamba och landar i Chimore, den del av departementet där kokabönderna har sitt huvudsäte. Från sin tillflyktsort meddelade Evo och Álvaro i ett tv-tal till nationen att de avgick som en följd av kuppen. Samtidigt slog de fast att de kommer att fortsätta den politiska och sociala kampen, och med hänvisning till den gamla indianledaren Tupac Katari, sa Álvaro ”vi kommer att komma tillbaka i miljontals”.
Fackföreningsrörelsens roll
Landets fackliga centralorganisation COB har under en rad år varit en av regeringens viktigaste stöttepelare. Men medan man tidigare behöll en viss självständighet har den nuvarande centrala ledningen för COB i flera år gett okritiskt stöd till MAS-IPSP-regeringen, trots att den flera gånger hamnat i klinch med olika sociala rörelser i deras fackliga och sociala strider. Detta har lett till splittring, och i takt med att krisen utvecklade sig vände en lång rad lokala fackföreningar ryggen till såväl COB:s ledning som till regeringen.
Särskilt i Chuquisaca och Potosí har splittringen varit märkbar. I Potosí, Bolivias fattigaste område, där en stor del av landets silvergruvor ligger, har befolkningen varit ute i en lång kamp som föregick själva valet. De enorma lithiumreserverna, som kanske är världens största, återfinns under saltsjön ”Salar de Uyuni”. När lithiumreserverna överfördes till ett tyskt företag väckte det vrede, då det ansågs som en ny utplundring av Bolivia i allmänhet och Potosí i synnerhet.
Regeringen valde under krisens lopp den 3 november att upphäva avtalet med det tyska företaget, men då var skadan redan skedd. En stor del av de lokala fackföreningarna drevs i armarna på högern och dess kamp för att störta Evo. Bättre blev det inte den 9 och 10 november när en delegation från Potosí och Chuquisaca som ville resa till La Paz för att stötta högerns demonstrationer för nyval angreps av bondeorganisationer som är lojala gentemot regeringen. Denna konfrontation fick effekten att ännu fler fackföreningar, inklusive gruvarbetarnas, och till sist även COB:s centrala ledning, gick ut och uppmanade Evo att avgå. Man ville inte hamna i en situation där fattiga arbetare och bönder kämpade mot varandra.
Men oberoende av att en del av arbetarklassen och bönderna under krisens lopp gått över på oppositionens sida ändrar det inte det faktum att det är djupt reaktionära intressen som är de drivande i denna kupp mot Evo. Och när de väl har vunnit makten kommer de gå till hårt angrepp mot fackföreningarna och de sociala rörelserna.
De ekonomiska och politiska intressena bakom kuppen
Oppositionens högst uppsatta politiker, Carlos Mesa, var president mellan 2003 till 2005 och vicepresident från 2002 till 2003. Han kom till makten efter att Gonzalo Sanchez de Lozada flydde till USA i oktober 2003 som en följd av det s.k. gaskriget, då militären dödade 73 människor. Mesa själv lämnade posten i maj 2005 när ett nytt revolutionärt uppror krävde nationalisering av landets naturgas, vilket han motsatte sig.
Utöver Mesa och högerpartierna har de s.k. civilkommittéerna också spelat en avgörande roll i kuppen. Karaktären på dessa kommittéer varierar från departement till departement. I Santa Cruz är civilkommittén en uppenbart reaktionär församling som historiskt har stöttat flera militärdiktaturer. I andra departement är civilkommittéerna en mer brokig skara, och i exempelvis Potosí har civilkommittén uppnått ett visst stöd från olika sociala rörelser. Ledaren för civilkommittén i Santa Cruz, Luis Fernando Camacho, har genom hela krisen varit den mest rabiata representanten för oppositionen, och han var också den förste att öppet uppmana militären att störta Evo.
Det program som oppositionen vill genomföra är ultrakonservativt och djupt reaktionärt. De vill bl.a. göra Bolivia till en federal stat, vilket t.ex. skulle innebära att intäkter från råvaruutvinning i ett enskilt departement i huvudsak skulle tillfalla departementet, medan staten skulle få mindre utrymme att genomföra offentliga investeringar i hela landet. Samtidigt vill de främja utländska investeringar genom sänkning av skatterna och genom andra åtgärder. Detta skulle innebära en återgång till den nyliberala perioden som föregick Evos tid vid makten, som var en period kännetecknad av privatiseringar, utsvältning av den offentliga sektorn och galopperande fattigdom.
När det gäller jordbrukspolitiken vill oppositionen ge mer stöd till jordbruksindustrin och de stora godsägarna, medan de fattiga småbönderna, de jordlösa och ursprungsfolken utan tvivel kan se fram emot en hårdare framtid. På tredje plats i presidentvalet, bakom Carlos Mesa, kom en ultrakonservativ kandidat av koreanskt ursprung, Chi Hyun Chung. Han gjorde sig i valrörelsen i synnerhet känd för uttalanden där han rättfärdigade våld mot kvinnor och gick till angrepp mot homosexuella.
Efter kuppen: militarisering och krav på inrättande av en ”övergångsregering”
När kuppen var en realitet utbröt kamp i flera delar av landet. Särskilt i El Alto och La Paz gick det hårt till. Anhängare av regeringen angrep polisstationer och industrier som tillhör den ekonomiska makteliten i Santa Cruz. Från högerns sida gick man till angrepp mot bostäder tillhörande politiker från MAS-IPSP, och i Cochabamba blev Evos egen bostad angripen. Venezuelas ambassad i La Paz blev också utsatt för ett våldsamt angrepp.
Polisen, som till dess hade förskansat sig på sina kaserner, kom nu ut på gatorna, och i El Alto sköt de skarpt och sårade flera demonstranter som demonstrerade mot kuppen, bl.a. en liten flicka.
I Cochabamba upprättade kokabönderna vägblockader och fysiskt försvar av Evo, som Camacho, ledaren för civilkommittén i Santa Cruz, meddelade skulle gripas. Samme Camacho insisterade på att ”civilstrejkerna” skulle fortsätta ett par dagar till innan en ”övergångsregering” inrättats. Det är värt att hålla i minnet att MAS-IPSP har 2/3 majoritet i parlamentet och senaten fram till att den nuvarande mandatperioden löper ut den 20 januari 2020.
Men Camacho kräver att rättsprocesser inleds mot alla politiker från MAS-IPSPS, liksom mot Evo, Álvaro och alla den tidigare regeringens ministrar. Camacho och resten av oppositionen vill ha en ”övergångsregering” som kan tjäna deras intressen inför ett kommande val. Och de vill redan nu kunna styra hela statsapparaten för att kontrollera utvecklingen fram mot ett sånt val.
Formellt kommer presidenten för en sådan övergångsregering förmodligen att bli senatorn Jeanine Añez, som tillhör högern. Hon är idag andre vice talman i senaten, och efter en rad avgångar från politiker tillhörande MAS-IPSP är hon i teorin nästa person på tur att överta presidentposten efter Evo. Men det kräver att MAS-IPSP ger sitt stöd, för de har fortfarande majoritet i parlamentet och senaten. Frågan är dock om det överhuvudtaget kommer att ges något val. (Strax efter att denna artikel skrevs utnämnde sig Jeanine Añez till Bolivias interimpresident med stöd av oppositionens 32% av mandaten i parlamentet, översättarens anm.)
Samtidigt som dessa budskap framfördes från oppositionsledarna meddelade militären att de skulle skicka ut trupper på gatorna i hela landet för att slå ner Evo-anhängarnas uppror. Den nyutnämnde polischefen i Santa Cruz, Miguel Mercado, uttryckte sig som så att ”ormens huvud har huggits av, men kroppen rör sig än, därför sätter vi igång operationer för att få kontroll på situationen”.
Evo lämnar landet medan situationen utvecklar sig
Runt midnatt 11 november blev Evo hämtad i Chimore av ett flyg från den mexikanska militären. Som en följd av allvarliga hot mot hans liv blev han tvungen att söka asyl i Mexiko. Samtidigt som Evo lämnade landet var det väldigt symboliskt att ett antal tidigare ledande oppositionsledare meddelade att de kommer återvända till Bolivia. Däribland den tidigare jordbruksministern under Gonzalo Sanchéz de Lozada, som varit på flykt från det bolivianska rättsväsendet sedan massakern på 73 människor i El Alto under ”gaskriget” 2003. Samma minister ber nu om amnesti åt alla militärer som var inblandade i denna massaker.
Utanför regeringsbyggnaden i La Paz brände poliser och oppositionsanhängare den s.k. wiphala-flaggan, som är en symbol för Bolivias ursprungsfolk. Och i Santa Cruz beordrade polischefen sina poliser att ta bort wiphala-flaggan från sina uniformer, där de har suttit sedan landets nya konstitution från 2009 slog fast att wiphala-flaggan är en nationell symbol på samma nivå som den bolivianska flaggan. Reaktionen från de sociala rörelserna i El Alto lät inte vänta på sig. Tusentals människor marscherade gatorna fram med wiphala-flaggor i händerna och skanderade ”inbördeskrig”. Detta är en väldigt farlig situation, som oppositionen försöker använda för att kräva ännu grövre repression.
Men om denna kamp görs till en fråga om etnicitet och rasism kommer splittringen mellan land och stad och mellan Bolivias olika departement bli mer märkbar. Denna splittring skulle borgarklassen kunna använda för att kontrollera arbetarrörelsen. COB och landets andra stora fackförbund får inte låta detta ske. Det behövs en ledning som kan anföra kampen för att förhindra att denna högerkupp konsoliderar sig. Den kampen kan bara nå framgång om siktet riktas åt rätt håll. Därför måste kampen bli en klasskamp, med utgångspunkt i ett revolutionärt program som fråntar den ekonomiska makten från de som understödjer kuppen. D.v.s. genom att ta över alla de fabriker som har stängts ner under ”civilstrejken”, och genom expropriering av alla de multinationella företag som kommer från länder som stödjer kuppmakarna.
Behovet av internationell solidaritet
Konsekvenserna av kuppen mot Evo kommer inte bara märkas av i Bolivia, utan också i resten av Latinamerika, där högerkrafter har kommit till makten i flera länder på senare år. Det är inte utan orsak som Bolsonaro i Brasilien, Duque i Colombia, Piñera i Chile och Guaidó i Venezuela alla har varit ute och hyllat oppositionen. Men oavsett hur ihärdigt högern i Bolivia försöker kalla deras kupp för demokratisk så talar händelserna sitt tydliga språk. Kuppen måste mötas av massiva fördömanden från alla sanna demokrater runt om i världen. Och om OAS förhåller sig neutrala kommer deras medskyldighet till kuppen på allvar avslöjas.
Arbetarrörelsen måste visa solidaritet med det bolivianska folket, som har blivit bestulna på den valseger de uppnådde i valet den 20 oktober. I Danmark kommer vi ta initiativ till en demonstration nu på lördag vid lunchtid i Köpenhamn. Närmare info följer. (Demonstrationen hålls denna lördag på Christianshavns Torv under parollerna ”Vi fördömer statskuppen i Bolivia! Nej till militärt förtryck, solidaritet med alla som kämpar mot högerns reaktionära kupp!”.
Översättning: Erik Andersson
socialistiskanatverket.wordpress.com 