Vänsterns seger i presidentvalet i Chile har inspirerat många. Men vad är egentligen bakgrunden till de senaste årens explosiva utveckling i Chile, var står Gabriel Boric politiskt och vad är det för allians som står bakom honom?
Protesterna som bar fram Boric
Protesterna fick snart ett mycket vidare perspektiv, och vände sig mot hela det nyliberala arvet från Pinochettiden och den status quo som präglat det politiska systemet.
De senaste åren har Chile skakats av dramatiska protester, och den regerande högerpresidenten Sebastian Pinera har blivit extremt impopulär. Intressant nog började protesterna med en på pappret smärre fråga – en höjning av kollektivtrafikpriserna. Men detta var bara en gnista, en droppe som fick bägaren att rinna över. Protesterna fick snart ett mycket vidare perspektiv, och vände sig mot hela det nyliberala arvet från Pinochettiden och den status quo som präglat det politiska systemet.
Det är inte alltid som stora folkliga protester får ett tydligt genomslag i det parlamentariska systemet, men proteströrelsen i Chile har utmärkt sig genom en tydlig politisk inriktning, en imponerande beslutsamhet och en stark medvetenhet.
Om inte en tydlig radikal politisk inriktning finns leder sällan ens de mest massiva folkliga protester till bestående förändringar utöver typ tillbakadragande av ett specifikt lagförslag eller förändringar i en regerings sammansättning. I det sammanhanget har proteströrelsen i Chile utmärkt sig, liksom protestvågen i Spanien som banade vägen för Podemos framväxt (ett komplicerat kapitel för sig).
Den chilenska vänsterns svåra decennier
I många år, inklusive under hela den ”tidigare” vänstervågen i Latinamerika från sent 90-tal och framåt, var Chile tämligen ”stabilt”. Makten alternerade mellan en höger som höll ett visst avstånd till arvet från Pinochet å ena sidan och en tämligen moderat allians med Socialistpartiet och Kristdemokraterna (i Chile ett borgerligt mittenparti som var konsekvent mot Pinochet) som kärna på den andra sidan.
Till vänster om dessa block fanns länge inget större parlamentariskt utrymme. Kommunistpartiet var det främsta alternativet med några procents stöd. Chiles Kommunistiska Parti har dock stora traditioner som faktiskt går obrutet tillbaka till innan ryska revolutionen (partiet bildades 1912 som Socialistiska Arbetarpartiet). Och under Allendes tid vid makten var de en tung kraft med stort stöd både i och utanför parlamentet jämte Socialistpartiet i en bred koalition med flera andra vänsterpartier – Unidad Popular.
En ny generation
I samband med valet 2013 utvidgades den tidigare moderata mittenvänsterkoalitionen ”La Concertacion” till den nya koalitionen ”Nueva Mayoría” som även inkluderade kommunistpartiet. I efterhand kanske man skulle kunna se det som ett allra första tecken på mycket större skiften som föregicks av vågor av studentprotester (och även generalstrejker) som ledde till framväxande av en ny generation av vänsterledare såsom ungkommunisterna Camila Vallejo och Karol Cariola och – ja – en viss Gabriel Boric.
Några år senare, 2017, bildades också Frente Amplio (Breda Fronten) av de ”nyare” delarna av vänstern och fick direkt ett starkt genomslag. Året därpå bröt Chiles Kommunistiska Parti sig ur ”Nueva Mayoría” och så hösten 2019 utbröt så den våg av enorma och militanta protester som lett fram att Chile ska utforma en ny konstitution med vänstern vid regeringsmakten.
En enad vänster
I år gick den radikala vänstern till val förenade under namnet ”Apruebo Dignidad”, som bildades i samband med valet av den församling som ska ge Chile en ny konstitution. I församlingen ifråga har vänstern och de progressiva krafterna en mycket stark position. I parlamentsvalet som hölls samtidigt som presidentvalet var man mindre dominanta, men Apruebo Dignidad fick ändå 21% av rösterna och har tillsammans med andra vänster- och mittenpartier klar majoritet i parlamentet.
Boric parti Convergencia Social tillhör de mer moderata krafterna i Apruebo Dignidad, och tycks i sin sammansättning och profil ha vissa likheter med Podemos och dess bas i unga urbana mellanskikt, där Boric med sina 35 år får ses som del av en äldre generation med ändå mer än ett decennium av kamperfarenhet.
Om kommunistpartiet har de mångåriga traditionerna och de fasta strukturerna har Boric, hans parti Convergencia Social och Frente Amplio mer av en profil som något helt nytt.
Boric parti Convergencia Social tillhör de mer moderata krafterna i Apruebo Dignidad, och tycks i sin sammansättning och profil ha vissa likheter med Podemos och dess bas i unga urbana mellanskikt, där Boric med sina 35 år får ses som del av en äldre generation med ändå mer än ett decennium av kamperfarenhet.
Nu bör man förstå att Chiles Kommunistiska Parti inte är något enormt ytterlighetsparti alls i sin dagspolitik, utan kanske allt för länge levde kvar i en timid roll som vänsteralternativ inom det givnas ramar. Det är lätt att stirra sig blind på k-ordet. På vissa sätt och i en viss historisk period har stora kommunistpartier med en verklig massbas (som i t.ex Italien eller Frankrike etc) spelat en liknande roll som socialdemokratiska partier i andra länder. I senare tider har de ofta agerat hyfsat timida ”pådrivare från vänster” till socialdemokratin. Hur dessa kommunistpartier agerat i olika historiska skeden är ett kapitel för sig, men det är inte menat som nedgörande eller ogiltigförklarande, mer ett konstaterande. Man behöver gräva betydligt djupare än etiketter.
Convergencia Social är medlemmar i Progressiva Internationalen som lanserades av Yanis Varoufakis rörelse DiEM25 och krafter kopplade till Sanderskampanjen. Det är ett brokigt nätverk av partier såsom Levica (Vänstern) i Slovenien och Razem (Polen), medier såsom Jacobin och Novara Media, liksom en del enskilda fackförbund i t.ex Namibia, Storbritannien och Sudan. De har också gett Jeremy Corbyn en hederspost i organisationen. Det är en organisation som blir intressant att se vart den tar vägen. Inget av partierna har jättestort stöd (Convergencia Social fick 5,8% av rösterna i parlamentsvalet), men det är uppenbarligen en viss attraktionspunkt med en del välkända profiler ombord. Och nu har de alltså fått en president som medlem.
Vänstern vann kulturkriget
Om man tittar på Gabriel Boric valplattform ser man klassiska välfärdsfrågor, inte minst bättre pensioner. Men valrörelsen har också haft tydliga inslag av värderingskrig, där kvinnors rätt till sin kropp har stått mot reaktionära anspråk på kvinnors livmödrar, försvar av HBTQ-personers rättigheter stått mot unken konservatism och för den delen kamp för mapuchefolkets rättigheter mot fortsatt marginalisering.
Den chilenska vänstern vann inte bara striden om bättre pensioner och en ny konstitution, utan även kulturkriget.
Uppenbarligen har det funnits ett betydande stöd för en konservativ linje i dessa frågor, som kunde ha lett till en stor backlash om högern vunnit. När arbetarklassen och betydande delar av medelklassen radikaliserats i snabb takt har det väckt en motreaktion där borgarklassen fick sätta sitt hopp till naken reaktion och unken konservatism som spelar på folks lägsta instinkter. Men de lyckades inte. Den chilenska vänstern vann inte bara striden om bättre pensioner och en ny konstitution, utan även kulturkriget.
Den kommande motoffensiven
Den chilenska vänstern har nu på många sätt på pappret ”trumf på hand”, med en stark institutionell makt. Samtidigt är det precis nu de verkliga utmaningarna börjar. Även om Chile har återhämtat sig en del sedan förra årets pandemikollaps tyder inte mycket på särskilt stark ekonomisk utveckling framöver.
Man lär inte erbjudas någon längre smekmånad av de traditionella eliterna, utan riskerar att mötas av hårt motstånd snart.
Den ekonomiska politiken tycks inte ha spelat en avgörande roll i Apruebo Dignidad och Gabriel Borics valkampanjer, men det är ändå på många sätt grunden och förutsättningen för den övriga politiken. I generella ordalag förordar man en något utökad roll för staten i ekonomin, men huvudfokus tycks ligga på skattepolitiken och indirekt påverkan på den ekonomiska utvecklingen.
Man lär inte erbjudas någon längre smekmånad av de traditionella eliterna, utan riskerar att mötas av hårt motstånd snart. De håller på att omgruppera sig, men kommer definitivt komma tillbaka och försöka vända den här vågen som ytterst riskerar deras profiter.
Den latinamerikanska moderna historien visar att motoffensiven ofta kommer genom en kombination av metoder, från mediekrigföring (det chilenska medielandskapet verkar tämligen högerorienterat) till ekonomisk krigföring (”investeringsstrejk”, lockouter, internationella blockader osv), utnyttjande av vissa delar av staten för att undergräva förändringsagendan osv.
Ett nytt Chile
Det positiva är att motståndaren är tillfälligt smått paralyserad, med ett traditionellt politiskt etablissemang i djup kris. Det gäller att agera beslutsamt och visa att man verkligen tänker förändra. När vänsterregeringar gör folk besvikna, leden börjar bli glesare och olika delar av rörelsen börjar träta om vägen framåt får fienden blodad tand.
Ytterst kommer faror lura så länge våra motståndare sitter på den avgörande makten över ekonomin och statsapparaten. Folket måste ha makten inte bara på pappret utan i realiteten.
Det understryker vikten av ett tydligt ledarskap. Det handlar inte alls om att stänga ner debatt inom rörelsen, att allt gott måste komma ovanifrån eller något i den stilen. Sånt riskerar snarare att kväva rörelsen och hämma medvetenhetens utveckling. Nej, det handlar snarare om att ha ett tydligt politiskt projekt, en genomtänkt ekonomisk strategi och en förmåga att ständigt mobilisera folk i en stark enad front. Det är verkligen ingen lätt sak, men att få fram folk på alla nivåer från gräsrötterna hela vägen upp till toppen som växer till ledare i sin egen rätt är avgörande för att stå emot och fortsätta framåt i det långa loppet.
Ytterst kommer faror lura så länge våra motståndare sitter på den avgörande makten över ekonomin och statsapparaten. Folket måste ha makten inte bara på pappret utan i realiteten. Det är det allra tryggaste värnet mot antidemokratiska strävanden. Folket på Chiles gator har visat att de kan förflytta berg. Men som det sjöngs i kampanjsången för Salvador Allendes presidentkampanj en gång i tiden: ”Nu handlar det inte bara om att byta president, utan om att bygga ett helt nytt Chile”.
Erik Andersson
socialistiskanatverket.wordpress.com 