”Det okuvliga Frankrike” fråntar Macron majoriteten


Jean-Luc Mélenchon, Emanuel Macron och Marine Le Pen – tre alternativ för Frankrike

Efter gårdagens val till nationalförsamlingen står det nu klart att Frankrike blir ännu ett i raden av svårregerade västeuropeiska länder när den politiska stabiliteten eroderas. Macrons allians förlorar sin majoritet i parlamentet. Det är första gången på årtionden som presidenten inte har en majoritet bakom sig i parlamentet.

Parlamentsvalen sker i enmansvalkretsar över två valomgångar, vilket innebär att man i slutändan måste lyckas få 50%+1 i stöd i en hel valkrets. Det tenderar att gynna mindre partier och gynna partier som kan accepteras av diverse olika väljargrupper. Helt enkelt ett recept för status quo.

Men trots detta har alltså Macron tappat kontrollen över parlamentet. Till att börja med kan det vara värt att säga något om hans bakgrund. Han började sin politiska karriär på den yttersta högerkanten av Socialistpartiet, med en svag förankring i själva partiorganisationen.

Han fick en ledande position bakom kulisserna i Francois Hollandes Socialistpartiregering, och använde denna för att försöka motverka hans beskattning av de allra rikaste. Och han drev även på för en ökning av normalarbetsveckan från 35 till 37 timmar.

2016 avgick han från regeringen, bildade en ny politisk rörelse och meddelade att han skulle ställa upp i presidentvalet. Detta satte igång en enorm kris i Socialistpartiet, som gjorde ett fullständigt katastrofalt val 2017. Mängder av politiker hoppade över till Macron, som också lyftes fram väldigt mycket av medierna. Och åt andra hållet lämnade den dåvarande socialistiske presidentkandidaten Benoit Hamon partiet för att bilda den nya rörelsen Generation.s med sikte på att förena olika vänsterkrafter.

Med knapp marginal blev det Le Pen som ställdes mot Macron istället för Melenchon, liksom i år (då avståndet mellan Le Pen och Melenchon dock minskat drastiskt till mångas förvåning). Den traditionella högerns kris i kombination med vänsterns splittring och Rassamblement Nationals (f.d. Front National) svårighet att få stöd av fler än 50% i hela valkretsar ledde till att Macron fick en stor majoritet i parlamentet.

Därefter har Macron genomfört diverse försämringar i olika sociala trygghetssystem, fört en åtstramningspolitik i den offentliga sektorn osv. Och egentligen haft som enda unika selling points att han inte tillhör ätten Le Pen samt att han ska garantera ”stabilitet”.

Det räckte alltså inte i längden när vänstern gjorde comeback och till sist la stridsyxan åt sidan, samtidigt som Rassamblement National nådde över en kritisk gräns i ett antal valkretsar. Sorgligt nog växte de starkt, framförallt i antal mandat.

Macrons mittenhögerallians får 246 mandat av 577 (-101), vänsterfronten NUPES får 142 (+85), Rassamblement National 89 (+81) och den traditionella högern 64 (-72). Därutöver tillkommer trettiosex mandat som går till andra kandidater från såväl vänster som höger, inklusive såna som representerar regionala intressen.

För att ge ett lite längre perspektiv kan sägas att i det sista valet innan finanskrisen (2007) fick den traditionella högern 345 mandat och Socialistpartiet 186 (nu 26 genom NUPES – minst i partiets historia). Då representerades vänstern till vänster om Socialistpartiet framförallt av Frankrikes Kommunistiska Parti, som i det valet fick 15 mandat.

Så man kan säga att balansen inom den franska arbetarrörelsen och vänstern har förändrats dramatiskt, och Socialistpartiet har slitits isär från flera olika håll över tid. Det började med att Melenchon, inspirerad av tyska Die Linke, lämnade partiet 2008. Och i samband med förra presidentvalet drog Macron med sig mängder av mäktiga politiker som stått till höger i partiet, medan partiets presidentkandidat Benoit Hamon (som tidigare samarbetat med Melenchon inom Socialistpartiet) kort efter valet lämnade partiet.

Så Socialistpartiet är än idag en spillra, och kunde inte bidra särskilt mycket till NUPES relativa framgång. Den klart dominerande kraften är La France Insoumise (ungefär ”Det okuvliga Frankrike”), som framstår som mer av en rörelse samlad kring en person och en strategisk grundinriktning än ett fast parti. Samtidigt som det i min mening är den kraft som har de överlägset bästa idéerna för hur den franska vänstern och arbetarrörelsen kan gå framåt. Men lösningarna måste komma från flera håll, och inte minst de gamla traditionella arbetarpartierna, Socialistpartiet och kommunistpartiet, behöver dra sina strån till stacken. Men trots allt är resultaten i president- och parlamentsvalen viktiga steg framåt för den franska vänstern, som nu behöver gå vidare med blodad tand.

Frågan är vad som händer nu i fransk politik. Det är ytterst oklart om någon vill samarbeta med Macrons parlamentsallians. Han har byggt sin position på en rätt arrogant inställning, svävande fritt som en något maktfullkomlig figur, en uttolkare av den perfekta medelvägen. Detta har nu kraschat.

Det är svårt att sia om möjligheterna till att i slutändan få till samarbete vänster- eller högerut, eller om det blir nyval. Men detta sker i en dramatisk tid då priserna skenar i land efter land, samtidigt som den ekonomiska utvecklingen bromsar drastiskt. Och detta efter en kort återhämtning efter pandemin som i de flesta fall inte hunnit återställa ekonomin till nivåerna innan dess.

Förra året hade Frankrike ett budgetunderskott på 6,5%, och under pandemiåret gick budgeten med 8,9% underskott. Trots åtstramningar och nedskärningar har Frankrike gått med budgetunderskott i minst tio år. Och det måste inte nödvändigtvis vara ett problem om man bygger samhället starkt inför framtiden.

Men då måste ekonomin i längden hänga med. Det vi ser nu är istället ytterligare ekonomiska problem, samtidigt som det gamla etablissemangets förankring eroderas alltmer i land efter land, med kronisk politisk instabilitet som följd. Det kan skapa en explosiv situation som kan gå åt olika håll politiskt.

Vänstern och arbetarrörelsen måste spela sin kort rätt och förstå dynamiken i utvecklingen. Just nu här i Sverige finns en betydande aptit efter stabilitet i en orolig värld, och det gynnar den socialdemokratiska regeringen. Samtidigt har ett missnöje byggts upp över tid som tyvärr kanaliserats av det nya högernationalistiska blocket.

Något jag tror att vi behöver är en kombination av att signalera att vi inte är del av samma gamla etablissemang, utan att vi är en kraft för förändring baserad på vanliga människors engagemang. Förankrad i organisering och kamp i samhället. Men som också utformar en tydlig och trovärdig ekonomisk och finansiell politik.

Med det menar jag absolut inte åtstramningspolitik eller tassande i marginalerna. Men vi behöver ha en logiskt sammanhängande ekonomisk politik. Som jag ser det är en faktor som ofta saknas i vår ekonomiska politik en aktiv roll för staten i ekonomin. Det innebär att vi i hög grad blir utlämnade till de globala marknadernas svängningar. Istället behövs ett ambitiöst investeringsprogram samordnad med en aktiv arbetsmarknadspolitik som matchas med utbildningspolitiken.

Att ta tillbaka kontrollen ligger i tiden. Den renodlade nyliberalismen är det allt färre som tror på, och högern tenderar att vilja stuva undan den från rampljuset rejält till förmån för ensidig fokus på brott, straff och invandring. Det ger oss en öppning att flytta fram våra positioner, och om vi gör oss mindre beroende av marknaden blir argumenten för åtstramningspolitik betydligt svagare. Vi behöver frånta marknaden dess oinskränkta makt över våra liv.

Erik Andersson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: