Just nu håller Vänsterpartiet på att utarbeta ett nytt partiprogram. Vänsterpartiets programkommission har lagt fram ett remissförslag till nytt partiprogram, och det första steget är att man har bett såväl partimedlemmar och partiföreningar som ”personer och organisationer som inte är anslutna till Vänsterpartiet men delar våra värderingar” att ge feedback i form av remissvar. Därför har vi valt att skriva ett remissvar. Processen med att ta fram ett nytt partiprogram pågår fram till partikongressen 21-24 maj 2020.
Remissvar på förslag till nytt partiprogram för Vänsterpartiet
Vi vill börja med att tacka för inbjudan från Vänsterpartiets programkommission till utomstående men närstående organisationer – fackföreningar, folkrörelser, nätverk, organisationer osv – att lämna remissvar på förslaget till nytt partiprogram för Vänsterpartiet. Vårt remissvar går inte in på detaljer när det gäller vad som bör stå eller inte stå i partiprogrammet, utan bör ses som ett bidrag till diskussionen om de övergripande tankarna bakom en socialistisk strategi för vår tid.
Låt oss börja med att presentera oss för er som inte känner till oss. Socialistiska Nätverket samlar såväl vänsterpartister som socialdemokrater, partilösa och fackligt aktiva som är frustrerade över de senaste decenniernas kräftgång för vår rörelse. Och vi tror att vägen framåt är att återknyta banden mellan folks vardagliga strävanden efter ett bättre liv och kampen för ett socialistiskt samhälle.
Det räcker inte att spika radikala valplattformar eller anta partiprogram som återigen erbjuder en konkret vision av ett socialistiskt samhälle, även om det är väldigt viktigt. Det vi menar är inte att arbetarrörelsen och vänstern automatiskt skulle nå enorma valframgångar om man antog en mer radikal politik, även om det definitivt skulle hjälpa.
Nej, det behövs en djupgående omställning av sättet vår rörelse fungerar, och förändringen måste växa fram ur den omställningen. Vi menar att de proteströrelser som växt fram bland sjuksköterskor, undersköterskor, lärare, fritidspedagoger, socionomer m.m. är det kanske största hoppet vi har i det här landet, och de förtjänar vårt helhjärtade stöd.
Och det är inte svårbegripligt varför dessa rörelser som i praktiken för fram krav som är mer radikala än hela det parlamentariska politiska spektrat inte identifierar sig med något specifikt parti eller exklusivt med ena sidan av vänster-högerskalan. För vi måste medge att såväl högern som vänstern, såväl arbetarrörelsen som borgerligheten, har genomfört åtstramningar som drabbar folk i sin vardag.
Vi har en lång väg att gå som rörelse för att återigen förtjäna folks förtroende som ett verktyg för de att förändra samhället genom. Men att gå till dessa rörelser och säga att vi till fullo står bakom dem och att vi tillsammans med dem vill utarbeta en politik för hur de nödvändiga resurserna ska skjutas till vore ett viktigt första steg.
I diskussioner inom arbetarrörelsen och vänstern om hur vår rörelse och det framtida socialistiska samhället bör fungera återkommer spänningen mellan om man vill förändra samhället ”uppifrån” eller ”nedifrån”. Vi anser att det är ett falskt val. I varje strejk behövs en kombination av att inkludera människor i beslutsfattandet och av disciplin när det gäller att genomföra de beslut man fattat. Faktum är att utestängande av människor från beslutsfattandet kan underminera sammanhållningen och inte minst skapa grogrund för demoralisering.
Vardagslivet i ett politiskt parti är dock något annorlunda än en strejk, när det gäller åsikter om tusen och en saker är det rentav farligt att kräva att folk ska hålla med om allt mellan himmel och jord. Men även i det vardagliga föreningslivet är det lätt att förstå att det behövs en respekt för gemensamt fattade beslut. Just på den nivån där kontakten mellan människor är som närmast är det dock också lätt att känna igen sig i behovet av en fingertoppskänsla när det gäller att hantera meningsskiljaktigheter.
Inga stadgeskrivningar i världen kan ersätta det band mellan oss som vi behöver bygga, baserat på ömsesidig respekt och respektfulla studier och diskussioner som lägger grunden för ett tydligt gemensamt politiskt projekt. Sammansvetsningen i kampen för gemensamma intressen i vardagen och för det socialistiska målet var det som en gång i tiden byggde vår rörelse stark. Vi kan göra det igen.
Det falska valet mellan ”uppifrån” eller ”nedifrån” går också igen när det gäller diskussionerna om hur ekonomin och samhället i allmänhet bör fungera. Att allt ska ägas av en toppstyrd stat ställs mot decentraliserad självförvaltning.
Vi menar att det behövs ett tredje alternativ. Det finns oerhörda skillnader mellan det lilla fåtalet storföretag och den enorma mängden småföretag. De allra största företagen praktiserar en form av intern planekonomi och bygger generellt på avancerade former av samarbete (om än hierarkiska). Detta är vad Karl Marx menade när han sa att ”produktionen får en allt mer samhällelig karaktär”. Dessa företag har en oerhörd makt över resten av ekonomin och över samhällsutvecklingen som helhet.
Allt detta menar vi talar för att dessa företag bör vara en gemensam angelägenhet och arbeta för att uppnå samhällsviktiga mål, och därför anser vi att de bör ägas av staten. Det innebär dock inte att vi tror på gamla tiders toppstyrning av statliga företag och den offentliga sektorn. Det behövs nya former för demokratiskt inflytande över verksamheten, inte minst när det gäller den dagliga driften. Och de statliga företagen och den offentliga sektorn behöver fungera på ett annat sätt än vilka företag som helst. New Public Management behöver städas ut till förmån för helhetstänk och planering, men välfärden behöver också lyftas genom att inkludera de anställda i driften av verksamheten. Hos de anställda finns ovärderlig kunskap om hur verksamheterna bäst kan bedrivas.
Dock behövs även en politisk styrning för att säkra en högkvalitativ och jämbördig välfärd för alla. Återigen, valet mellan ”uppifrån” och ”nedifrån” är falskt. Vi behöver röra oss bortom ett sådant endimensionellt perspektiv och på allvar pröva tanken hur vår egen arbetsplats, vår egen bransch, vår egen del av välfärden skulle kunna fungera på ett annat sätt. Vi är övertygade om att en mer konkret diskussion skulle tydliggöra att det behövs både övergripande riktlinjer, lagar och regler och ett starkt personalinflytande över såväl den dagliga driften som, inte minst på ett övergripande plan, över riktlinjerna, lagarna och regelverken som styr verksamheten man arbetar inom.
När det gäller småföretagen anser vi att bör slå fast att dessa inte är lämpade att ägas av staten, landstinget eller kommunen, med undantag för företag som bedriver en verksamhet som bör drivas i gemensam regi, som del av välfärden och samhällsservicen. Demokratiska sätt att styra dessa företag bör främjas på alla tänkbara sätt och utgöra en viktig del av bygget av ett socialistiskt samhälle, exempelvis genom ny lagstiftning som främjar icke-vinstdrivande företag och kooperativ. Vi menar dock att detta är något som måste växa fram på de anställdas och fackföreningsrörelsens initiativ – det är inte något som kan införas genom dekret ovanifrån.
Generellt bör vi undvika ett perspektiv på socialismen som något vi sitter på kammaren och tänker ut och som sedan i en ospecificerad framtid ska verkställas så att säga ”genom att trycka på en knapp”. Socialismen måste byggas av människor av kött och blod, och människors grad av engagemang i olika aspekter av samhällslivet är bl.a. kopplat till faktorer såsom arbetstid och arbetsbörda, att känna att man har de nödvändiga kunskaperna för att ta sig an ett uppdrag, att känna att det är meningsfullt att engagera sig, osv. Däremot bör vi i grova drag veta vart vi strävar, vad vi tycker vore önskvärt, och göra allt vi kan för att skapa de förutsättningar som behövs för att vi gemensamt ska kunna bygga ett så demokratiskt och människovärdigt samhälle som möjligt.
Sammanfattningsvis ser vi framför oss en socialistisk strategi där återknytandet av banden mellan folks vardagliga strävanden och det socialistiska målet är helt centralt. Och vårt mål bör vara ett samtidigt mycket starkare och mycket mer demokratiskt samhälle, där folks kunskaper och engagemang tas tillvara och där människors behov sätts i centrum.
När det gäller själva ekonomin anser vi att det behövs vad man skulle kunna kalla en socialistisk blandekonomi, där de allra största företagen och bankerna överförs i gemensamma händer, där samhället ger allt tänkbart stöd åt demokratisering av småföretagen och där folkrörelsesektorn och fackföreningsrörelsen spelar en central roll. Det skulle vara en dynamisk ekonomi med en kombination av planerings- och marknadsmekanismer, med en mängd olika ägandeformer, men där en stark och demokratisk statlig sektor används som verktyg för att uppnå samhällsviktiga mål som exempelvis full sysselsättning och en djupgående klimatomställning.
En viktig poäng med att ha planeringsmekanismer i ekonomin är att det ger möjlighet att tänka bortom nästa kvartalsrapport och genomföra strategiska investeringar exempelvis kopplade till klimatomställning, infrastruktursatsningar eller bostadsbyggande. Inte minst när det gäller klimatfrågan finns det ett skriande behov av att tänka långsiktigt och genomföra investeringar som inte nödvändigtvis är de mest profitabla på kort sikt.
Kapitalismens ensidiga fokus på högsta möjliga vinstmarginal på kortast tänkbara tid riskerar hela vår framtid. Den kortsiktigheten måste ersättas av långsiktig planering och en medveten styrning av investeringarna på ett övergripande plan. Det skulle också möjliggöra att övervinna kapitalismens återkommande kriser, som innebär stora problem i form av såväl storskalig kapitalförstörelse och ekonomisk instabilitet som smärtsamma åtstramningar och massarbetslöshet.
En välfungerande ekonomi kräver dock också marknadsmekanismer. Ekonomier med i princip enbart statligt ägande och som uteslutande har styrts av planmekanismer har visat sig vara alltför osmidiga när det gäller distribution av varor och utveckling av varor för privat konsumtion. Prisregleringar inom ramen för en i grunden kapitalistisk ekonomi har också visat sig kunna bidra till stora ekonomiska problem, exempelvis i Venezuela. Därför menar vi att det behövs en kombination av plan- och marknadsmekanismer i en socialistisk ekonomi.
Oavsett om småföretag drivs som kooperativ, ägs av privatpersoner eller ägs av en folkrörelseorganisation eller ett fackförbund skulle de tillhöra den del av ekonomin som i huvudsak styrs av marknadsmekanismer. Marknadspriser har visat sig vara ett nödvändigt instrument för en välfungerande distribution av varor. Även den planerade statliga sektorn skulle påverkas av marknadsmekanismerna, dels genom att sälja sina varor och tjänster till priser som regleras av marknaden, och dessutom genom relationen till världsmarknaden. Och omvänt skulle även småföretagen påverkas kraftfullt av planeringsmekanismerna, av inriktningen på de statliga storföretagens strategiska investeringar. Undantag från ovanstående är verksamheter som man som samhälle anser bör undandras marknadslogiken och istället tillhandahållas medborgarna gratis eller nästan helt gratis som del av välfärden.
En socialistisk samhällsomvandling handlar dock inte bara om ägandeformer och styressätt eller om övergripande målsättningar på en samhällelig nivå, utan även om att tillfredsställa ytterst vardagsnära strävanden. Rätten att få de förutsättningar man behöver för att kunna ta hand om våra äldre eller utbilda våra barn utan att betala med sin hälsa. Tryggheten i att veta att samhället finns där för en när man en dag behöver hjälp. Gemenskapen i ett samhälle där vi arbetar och lever tillsammans som jämlikar. Och inte minst: att använda våra ständigt ökande rikedomar för att få mer tid med våra nära och kära, för ett gott liv utanför arbetet. Det är det vi kämpar för. Och socialismen är ett verktyg för att uppnå dessa strävanden.
Socialistiska Nätverket
socialistiskanatverket.wordpress.com 